Tillbaka till naturen -“Det räcker att se nedbrytningen tillbaka till naturen som meningen med livet”

Text: Johannes Roviomaa
Bilder: Miikka Pirinen

Han är bildkonstnär och doktorand vid institutionen för konst och media vid Aalto-universitetet. Under sommaren visades Lehmusruusus installation Pelto-observatorio (Åkerobservatoriet) på Skrivarholmen i Björneborg, vid Hanhipuisto damms strand.

Konstverket var en slags underjordisk väderstation som publiken kunde använda för att observera faserna i växtsäsongen och förändringarna i jordmånen. Inuti timmerstommen som uppfördes av snickaren Santeri Pöytäniemi projicerades bilder på en lerskulptur.

Observatoriet mottog data som skickades från åkrarna på Qvidja försöksgård i realtid. Konstverkets bild- och ljudlandskap växte fram utifrån variationer i temperatur, fukthalt och koldioxid i jorden. Ljudet från en basklarinett, en stämd flygel och en barytongitarr ledde publiken ner i jorden och in i det som händer i jordmånen.

Vi tog oss till idéns källa på Lehmusruusus “processgård” i Labböle på Kimitoön. Vi slår oss ner i vardagsrummet i Lehmusruusus stuga. Här dyker vi rakt ner i djupa samtal –  om döden och konsten.

Verket är mycket betydelsefullt för skaparen – “ett slags jordiskt mausoleum eller en gravplats”. Ett tempelliknande tillstånd av stillhet.

“Det handlar om att sluta fred med sitt eget materiella kretslopp. Till syvende och sist räcker det att se nedbrytningen tillbaka till naturen som meningen med livet “, säger Lehmusruusu.

En person som såg konstverket sa att den känslomässiga upplevelsen var snarlik den i Sixtinska kapellet.

Kapellet, som ligger i Vatikanen, rymmer de världsberömda freskerna av den italienske renässanskonstnären Michelangelo – Adams skapelse och Yttersta domen. 

Vi går ut på gården för att äta ärtor. Vi klättrar uppför en trästege in i en lada, som har fungerat som den rumsliga förebilden för konstverket i Björneborg. När man går in måste man buga sig. Inne i ladan finns träskrot, gamla rostiga maskiner, högar med brädor. Taket är tillverkat av överblivna restbitar.

“Det här är som en portal som hjälper en att se nuet bättre. En gång i tiden användes det varje dag, men nu har det övergivits. En smått apokalyptisk känsla.”

Vi går från gården till kanten av en skreva ett stenkast bort, där man kan se rinnande vatten i ett dike.

Lehmusruusu har studerat statsvetenskap vid Helsingfors universitet och fotografi vid Konstindustriella högskolan, som i dag går under namnet Aalto-universitetet. 

Lehmusruusu berättar att hans konststudier påverkades mest av den tyska konstnären Hito Steyerls undervisning i Berlin. Vid den tiden blev han intresserad av att kombinera olika hybridformer i konsten.

Längs den vägen vandrar Lehmusruusu fortfarande. Det är inte så konstigt att han blev en konstnär som närmar sig miljöteman på ett tvärvetenskapligt sätt. Under de senaste fyra åren har han haft ett nära samarbete med jordmåns- och klimatforskare.

Lehmusruusus intresse för marken väcktes ursprungligen under vandringar i Finnmark, nordöstra Norge och på Island.

Lehmusruusus stuga är en källa till vila och kreativitet, ett slags konstlaboratorium som han besöker året runt med sin familj. Familjen består av frun och två barn på 6 och 9 år. Stugan är omgiven av en gammal ekonomiskog som inte längre rörs. I grannskapet bor poeter, musiker och bildkonstnärer.

Lehmusruusu berättar att när han ser ett nedfallet, murket träd i skogen tänker han att det är ett nytt hus för nedbrytare. På sin gård skulle han vilja anlägga en skogsträdgård med en salig blandning av fruktträd, buskar och blommor.

“Att förfalla i fred är en lyx idag. Vi har blivit blinda för vad vi står på.”

År 2017 projicerades Lehmusruusus ljuskonstverk Maa jalkojemme alla (Marken under våra fötter) i Ständerhusets park som en del avljusfestivalen LUX Helsinki. Verket innehöll dikter av Pauliina Haasjoki. Tanken bakom verket var att en ung astronaut lämnar jorden och åker ut i rymden för att observera stenplaneten utifrån.

“Verbalt resonerar Haasjokis dikter mycket starkt med samma fenomen. Verket var ett sätt att skapa ett rum för att famla mellan dystopi och utopi, tro och misstro, hopp och hopplöshet.”

I samband med en fotofestival träffade Lehmusruusu jordbrukaren och forskaren Juuso Joona från Joutseno. Joona är en av pionjärerna inom regenerativt jordbruk i Finland. De samtalade och utbytte kontaktuppgifter, och sedan fick Lehmusruusu med sig ett gäng vetenskapliga artiklar om regenerativt jordbruk. 

Gnistan till ett nytt samarbete tändes. Så småningom föddes projektet Trophic Verses, som kombinerar konst och vetenskap och som tilldelades ett fyraårigt stipendium av Konestiftelsen. Under projektets gång skrev de också en bok med samma namn, redigerad av Lehmusruusu och Saara Karhunen. Det är en samling tankar kring marken av forskare och konstnärer. 

Under fyra års tid förde Lehmusruusu och hans arbetsgrupp en dialog med klimat- och markforskare, jordbrukare och konstnärer som är aktiva i Carbon Action. De besökte gårdar, höll diskussionsmöten och genomförde projekt som kombinerar vetenskap och konst, känslomässiga upplevelser och forskningsrön. Samarbetet pågår fortfarande.

“I det här sammanhanget har jag inte träffat någon vars arbete jag inte skulle uppskatta. Vi står alla inför samma okända.”

Lehmusruusu säger att han inte försöker göra sig själv till biolog, mark- eller klimatforskare. Det viktigaste i det konstnärliga arbetet är att hålla nya upplevelser “så rena som möjligt”.

“Jag har ett tvångsmässigt behov av att få kontakt med det som sker under ytan. Det betyder dock inte att jag behöver förstå markens kemi till hundra procent. Varje människa har rätt till ett förhållande till marken.”

Ibland kan en enskild känsla eller tanke bli startskottet för konst – och hjälpa oss att definiera något som vi inte kan sätta ord på, säger Lehmusruusu.

Det är här konstens möjligheter ligger: vi kan observera världen och varandet som människa från många olika utgångspunkter, med alla våra befintliga sinnen, och samtidigt utveckla dem. Som konstnär kan man själv bestämma hur mycket bakgrundsforskning som behöver göras.

“Mitt arbete har en särskild koppling till miljökänslor. Med hjälp av konsten kan vi hantera dimensioner som inte kan lyftas fram genom traktorkataloger.”

Lehmusruusu är också fascinerad av att kombinera magisk realism och mystik med miljöteman.

Han berättar att ett avgörande ögonblick var ett besök på forskaren och jordbrukaren Tuomas Mattilas gård år 2018. 

“Mattila berättade för mig att han räknar åkerarealen i kubikmeter, volymer, inte bara i hektar. Det ändrade min uppfattning om landskapskonst”, säger Lehmusruusu. 

I dag talar Lehmusruusu om utvidgade observationer, där till exempel en åker eller en skog inte bara är arealer utan volymer, som är relaterade till både naturvetenskap och frågor som rör existens. Vad marken döljer inom sig, hur den doftar, känns och låter under olika årstider.

“Vi kan ändå inte komma åt mikrober, gaser eller till exempel hur marken strömmar ut i havet.”

Enligt Lehmusruusu är en av konstens uppgifter att väcka reflektioner kring existensrelaterade frågor. Det mest meningsfulla sättet att göra detta på är att betrakta konsten på ett väldigt brett sätt.

“Om jag inte tyckte att det här var meningsfullt och betydelsefullt så skulle jag verkligen inte stå ut med ett så här dumt yrke, där jag är hela tiden har det för jävligt ställt och slut på pengar”, säger Lehmusruusu med ett skratt.

Lehmusruusu har också reflekterat kring “poetisk aktivism”, där forskning, konst och konkret delaktighet möts.

“Olika former av aktivism kan pågå inom väldigt olika tidsspann och påverka olika delar av människan.”

Kan Östersjön skyddas med hjälp av konst?

Lehmusruusu drömmer om ett “språng i den kognitiva evolutionen”. Han hoppas att människor ska upptäcka naturens ”riktiga tyngd” och uppleva att det är betydelsefullt att ta hand om den. Som en uppgift i livet.

“Självklart behöver vi politisk styrning, lagstiftning och naturvård genom reglering. Jag hoppas att en omsorgskänsla även på individnivå ska skapa meningsfulla sätt som vi kan bebo den här planeten på.” 

Förutom ångest och hopp skulle Lehmusruusu gärna se en förståelse för planetens skönhet och vikt, där naturvård är en självklarhet och inte något som behöver debatteras skilt för sig.

Man behöver inte heller dölja eller förneka den ångest eller rädsla som har väckts på grund av hur miljön ser ut. Konsten kan vara ett bra verktyg för att hantera dessa känslor. Forskarna är människor med starka miljökänslor som sällan diskuteras. De kan på sätt och vis lämnas ensamma med sina erfarenheter.

I år höll Lehmusruusu ett tal vid Baltic Sea Action Groups evenemang “4 per 1000″ på Fiskartorpet i Helsingfors. Det internationella initiativet “4 per 1000” uppmanar till en omställning mot ett hållbart jordbruk.

Lehmusruusu berättade om sitt konstnärliga arbete och sina verk för forskare och olika intressentgrupper.

Lehmusruusu säger att forskare, jordbrukare och aktivister kom och pratade med honom efter talet. Bland annat sade medlemmar i Elokapina att just denna typ av verk ger styrka åt aktivismen.

“Det är lätt att tro att allt annat än direkt aktion känns som ett slöseri med tid”, säger Lehmusruusu. 

Att reagera på planetens polykris kräver också flera slags tillvägagångssätt. Alla metoder måste användas, säger Lehmusruusu. Konsten, om något, är regenerativ – den förnyar vårt tänkande och sätt att vara.

I framtiden vill Lehmusruusu arrangera öppna evenemang med rumsliga konstverk. Som åkerrensdagar, fast för konsten. Ett levande markkonstrum som förenar ekosystemets funktion och positiv omsorg.

“Jag har drömt om ett miljökonstverk som samtidigt kan stödja ekosystemet på en viss plats.”

I reportageserien Östersjöns räddare dyker vi ner under ytan, besöker Skärgårdshavets största havsskyddsområde, åker traktor med en jordbrukare, reser med ett lastfartyg och pratar med en konstnär och företagare.

Johannes Roviomaa (f. 1991) är journalist, manusförfattare och gästforskare vid Arktiska centret. Han är specialiserad på klimatförändringarna, det arktiska området och livsmedelssystemet. Tillsammans med sin arbetsgrupp har han tilldelats statens pris för informationsspridning (2018) och Kanava-priset (2017).

Miikka Pirinen (f. 1985) är dokumentärfotograf och arbetar för finländska och internationella kunder. Han har belönats sex gånger i tävlingen Årets pressbilder. Pirinen har dokumenterat arbetare inom den fossila gruvindustrin som en del av Likainen työ (Smutsigt arbete) (Like, 2023), en fackbok om rättvis omställning.