Hoppa till sidans innehåll

Kärlekens hamn – Irina Wahlströms och Patrik Hellmans liv är sammanflätat runt Östersjön 

Kirjais hamn. En flock måsar landar för att hålla möte på förbindelsefärjan längst ut på udden. Mörka moln hopar sig på himlen, som om de vore målade med akvarellfärg. Temperaturen är omkring 15 °C.

Text: Johannes Roviomaa
Bilder: Touko Hujanen

Kirjais, Kirjainen på finska, är både en ö och en by med samma namn i Pargas, söder om Nagu huvudöar.

Under högsommaren kan man tänka sig att platsen är full med bilar och båtar. Nu, den andra veckan i augusti, är det ingen trängsel i hamnen. Irina Wahlström, 53, och Patrik Hellman, 59, hämtar oss där.

Paret lärde känna varandra för första gången på 1990-talet i passagerarterminalen i Åbo hamn. Båda arbetade då i incheckningen på Silja Line. Östersjön har fört dem samman och gett dem både levebröd och fritidsnöjen. 

Vi tar på oss flytvästar och går ombord på parets båt, Vattenkatten. Den fungerar som förbindelsebåt mellan fastlandet och ön.

Det är en robust båt med aluminiumskrov. Den byggdes 1989 av ett företag som tillverkar båtar för myndigheterna. Styrhytten är utrustad med VHF-radio, djupmätare, radar och kartplotter för att spåra båtens position.

”Jag föddes vid havet och ställde mig upp första gången i en båt”, säger Irina Wahlström.

Paret tillbringar också sommaren med att segla kring Åland med omnejd, och de ligger ofta för ankar i naturhamnar.

Östersjön är ett grunt hav: medeldjupet är 55 meter och det största djupet är 460 meter. Det är ännu grundare längs rutten: djupmätaren visar att det är 5,5 meter vatten under våra fötter.

Vi färdas i maklig takt genom Skärgårdshavets största privata skyddsområde.

Gullkrona naturskyddsområde är 4 800 hektar stort, vilket motsvarar ungefär en femtedel av Helsingfors yta. Det är mer än 6 700 fotbollsplaner. På samma sätt som i fotboll bör de gemensamma spelreglerna respekteras när det gäller havsskydd.

Vattenområdet är skyddat sedan i höstas och det omfattar både öppet hav och små skär. I skyddsområdet är det förbjudet att bedriva vattenbruk, ta havssand och bearbeta havsbottnen. I områden där det växer hotade bandtångsängar är det förbjudet att lägga ankar och under häckningstiden har man begränsat tillträdet i närheten av fågelskär.

Vi färdas längs den västra sidan av havsskyddsområdet och passerar områdets mittpunkt, ön Gullkrona.

På strandklipporna står röda torp sida vid sida, omfamnade av barrträd. På stenarna som reser sig ur vattnet nära stranden kurar skarvar, redo att ta emot besökare.

Fram till för några år sedan bodde det människor året runt på Gullkrona. 

”Erikssons åkte alltid ut och fiskade med nät vid fyratiden på morgonen”, säger Wahlström om de gamla invånarna. Och de kom minsann inte tillbaka tomhänta: på 1970-talet fick man så mycket torsk, gädda och flundra som man bara orkade lyfta upp i Östersjön. Fångsten gav fiskarfamiljerna en utkomst.

Tiderna har förändrats. Sedan dess har det industriella fisket, särskilt med den odlade regnbågslaxen, minskat de traditionella fiskarnas intäkter.

Gullkrona havsskyddsområde grundades ursprungligen på initiativ av BSAG:s Saara Kankaanrinta och Ilkka Herlin. De är BSAG:s grundare och äger i dag hamnen i Gullkrona. Wahlström berättar att Herlin och Kankaanrinta blev förälskade i ön och också gifte sig där.

Wahlström och Hellman har varit med och grundat Gullkrona havsskyddsområde tillsammans med ett tjugotal fiskelagsmedlemmar och representanter för miljöförvaltningen.

Det är också där deras stuga ligger.

Wahlström säger att skyddet bara krävde “några distansmöten som ordnades från Kägelstranden” ur markägarens perspektiv.

Wahlström ökar farten på båten. Vi närmar oss deras stugö med en hastighet av tjugo knop, eller cirka fyrtio kilometer i timmen. På vattnet känns farten högre än på land.

Längs vägen passerar vi ön Bultarna, en del av Skärgårdshavets nationalpark som ägs av staten.

Hellman säger att trots reglerna som gäller i nationalparker händer det ibland att dagsturister eller båtfolk på ett ansvarslöst sätt gör upp eld på ön. Ett år var det mycket torrt i skärgården och det blåste frisk nordlig vind. På grund av öppen eld larmades ett räddningsfartyg till ön. Det kom med tjutande sirener till ön på femton minuter för att släcka en stor brasa.

Alla är inte heller alltid på det klara med andra uppförandekoder som ingår i skärgårdsetiketten.

“Det är inte alla båtförare som förstår reglerna för sjöfart utan som i stället kör som de vill. Ofta är det så att ju större och snabbare båten är, desto mindre respekt finns det för andra människor till sjöss”, säger Hellman.

Hellman ogillar hur båtförare kör in i och ut ur hamnar med gasen i botten och samtidigt orsakar stora svallvågor som kan skada förtöjda båtar i hamnen.

Den här gången kan vi inte se några andra medseglare, men skarvarna som flyger på himlen kanske ändå kan upptäcka andra sjöfarare.

Kärleken till Östersjön finns medfödd hos släkten Wahlström. Irinas far, Antti Wahlström, tävlingsseglade på världshaven och deltog i internationella segelbåtsförbundets verksamhet.

”Skärgårdslivet är ett andningshål för oss. När man är här måste man anstränga sig, man måste hämta vatten och tömma slaskhinken själv.”

I skärgården kan paret koppla bort från brådskan och stressen. I stugan finns bara en gasspis och ett gasdrivet kylskåp, men ingen el eller rinnande vatten. 

“Vi kan vara som vi vill på ön, bada nakna och inte bry oss om någonting. Vi får vara oss själva”, säger Wahlström.

“Vi lever på naturens villkor. Skärgårdshavet är vår tv. Ibland är naturen ganska grym”, säger Hellman.

Paret har ett gott sinne för humor. Ett bevis på detta är att de ger alla djur som lever nära ön väldigt fantasifulla namn. Huggormen på ön är uppkallad efter den ryskfödde konstkompositören Igor Stravinskij.

På skäret bor också en havstrut som heter Néro. Hans fru heter Lady Gaga, eftersom “havstrutens ljud för att signalera hot är ga-ga-ga“, säger Hellman. 

Öns viktigaste invånare är dock en strandskata som har häckat på ön sedan 1998. Den svartvita, orangenäbbade strandskatan heter Jack – eller Röde baronen. Strandskatan har också förevigats på en flagga som Wahlströms far har ritat och som vajar på öns brygga. Ön har besökts av seglare från både när och fjärran – Danmark, Nederländerna och England.

Patrik och Irina matar strandskatan Jack med torrfoder för katter, och den väcker paret varje morgon genom att knacka på båtfönstret med näbben. Paret sover i båten. I år har fågeln fått tre ungar som redan har gett sig av söderut – till Nederländerna, England eller någonstans i Afrika.

Äntligen är vi framme på ön. Stugsäsongen börjar i mitten av maj och slutar i september. Paret åker alltid till stugan från hemmet i Pargas på veckosluten direkt efter jobbet, om vädret tillåter.

Hellman förtöjer båten vid bryggan, där det finns plats för två båtar. Ön är 11 hektar stor, och paret förfogar över tre hektar.

”Nu är det nästan översvämning här på grund av den exceptionella havsvattennivån. Ön ser helt annorlunda ut än vad den brukar”, säger Wahlström. 

Wahlströms morfar var fotografen Osvald “Hede” Hedenström (1913–1998). Han var en av Finlands första pressfotografer.

Hedenström köpte ursprungligen stugplatsen 1964 efter att under en längre tid ha övertalat fiskarsläkten Eriksson som bodde på Gullkrona att sälja.

På himlen flyger en havsörn som har fått två ungar i år över ön.

Inne i gäststugan, som byggdes 2002, finns en bronsskulptur av Irinas morbror Kaius Hedenström (1943–2006), som också var fotograf. Han var en gång i tiden med och räddade havsörnen från utrotning, bland annat genom att delta i vinterutfodring i skiftet mellan 1960- och 1970-talet.

Havsörnen är Finlands största fågel med ett vingspann på upp till 2,5 meter. Den häckar från och med april. I början av 1900-talet betalade staten fortfarande ut skottpeng för skjutna havsörnar.

Ett långsiktigt skyddsarbete räddade havsörnen från utrotning. Enligt experter finns det i dag över tusen havsörnar.

Vi kartlägger först ön med en rundvandring. Tidigare fanns det sand på stranden. Vi passerar en näckrosdamm som paret vill återställa. Den har drabbats av övergödning – precis som Östersjön.

“Alen fällde alla sina löv i dammen, och när biomassan blir för stor är det inte bra för vattnet”, säger Hellman.

Östersjöns tillstånd har blivit bättre under de senaste åren. Ett tecken på detta är att blåstången ökat. Förra året lät paret installera en ny boj vid stranden, och dykaren sa att “vattnet är klart som i ett akvarium”.

Under sommaren har starka vindar ryckt upp skärgårdstallar med rötterna. På grund av den hårda vinden har paret inte kunnat tillbringa tid på södra sidan av ön, där de ofta sitter på solstolar i trä och poängsätter seglarnas framfart som om de vore sjöfartsdomare. Tärnor och havstrutar häckar på öns västra sida. Under häckningstiden har man inget där att göra.

På berget växer vägglav som ser ut som om man målat fredsmärken med pensel på stenen.

Det börjar dugga och vinden tilltar. Det är dags att gå in. Inne i stugan fastnar doften av tjära i näsborrarna.

Wahlström talar en blandning av svenska, finska och engelska och kommer med kaffe och bullar till bordet. Genom fönstret skymtar sädesärlor, svalor och fiskmåsar. Större delen av de fåglar som trivs i skärgården har redan påbörjat sin höstflyttning.

Hellman tänder eld i kaminen och slår sig ner på en stol.

Hellman är verkställande direktör för Kaskö hamn. Han har haft en lång karriär inom sjötrafik och penningspel.

Bådas släktingar har också försörjt sig i ledande befattningar på rederier till sjöss: Patrik Hellmans gudfar var en gång i tiden verkställande direktör för Silja Line och Irina Wahlströms gudfar var verkställande direktör för Finnlines.

Paret har inga gemensamma barn, men Hellman har en son från sitt tidigare förhållande. Sonen studerar till sjökapten.

Genom Kaskö hamn passerar årligen 1,2 miljoner ton frakt, vilket är cirka en procent av Finlands industriella sjöfart.

“Det borde finnas samma regler och rutiner för insamling av avfall från båtar i alla hamnar”, säger Hellman.

Från hamnen i Kaskö går fartyg till hela Östersjöområdet, men också till England, Nederländerna, Belgien, Nordafrika och Italien. I framtiden kommer de även gå över Atlanten till USA.

Wahlström arbetar som projektledare för sjöfartsrelaterade projekt vid institutionen för industriell ekonomi vid Åbo Akademi. Hon är biokemist i grunden. Dessutom har hon avlagt MBA-examen i sjöfart vid University of Greenwich i London.

Nu har hon till exempel fått frågan om hur den maritima logistiken kan effektiviseras och fartygen göras mer miljövänliga på sitt bord. THE SEA är ett av Åbo Akademis spetsprojekt, där forskare inom marinbiologi, industriell ekonomi, offentlig förvaltning och sjörätt samarbetar.

Wahlström säger att fartygstrafiken regleras på tre nivåer. Till havs märks kraven från Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), EU och Finland. 

“Sjöfarten har sackat efter i miljöfrågor. Fartyg har en lång livscykel. Regelverket har inte varit tillräckligt dynamiskt”, säger Wahlström diplomatiskt.

Det behövs strängare miljöbestämmelser när det gäller att skydda havet. Globalt står handelssjöfarten för cirka tre procent av alla utsläpp.

Ett exempel på miljöfrågor handlar om båtförares avloppsvatten. Wahlström funderar över hur mycket människor egentligen använder sig av de flytande sugtömningsstationerna som finns i hamnar där båtavfall kan tömmas gratis. I hamnavgifterna ingår vanligtvis toalett och dusch utöver annan service.

“Vi har till exempel en 40-literstank. Den är inte särskilt stor. Småbåtshamnarna borde ha ett system där man i hamnavgiften tar hänsyn till att

tömningsstationen faktiskt används”, säger Wahlström. Det som man älskar vill man också skydda.

I reportageserien Östersjöns räddare dyker vi ner under ytan, besöker Skärgårdshavets största havsskyddsområde, åker traktor med en jordbrukare, reser med ett lastfartyg och pratar med en konstnär och företagare.

Johannes Roviomaa (f. 1991) är journalist, manusförfattare och gästforskare vid Arktiska centret. Han är specialiserad på klimatförändringarna, det arktiska området och livsmedelssystemet. Tillsammans med sin arbetsgrupp har han tilldelats statens pris för informationsspridning (2018) och Kanava-priset (2017).

Touko Hujanen är fotojournalist med reportage som specialitet. Han har bland annat tilldelats pris som årets fotojournalist (2019, 2018), årets pressfotograf (2011) och Discovery Award (2020).

Läs även

Läs mera
image/svg+xml